De dödar mina idoler.

Tant strul i fas 3 Oro har aldrig varit min grej. Jag har valt bort flera fasta tjänster, och valt friheten att gå på timmar. Jag har sålt saker på marknader på somrarna, för att slippa vara beroende av lönearbete under vinterhalvåret när jag pluggat. Nu har jag fast anställning, och jag är för första gången orolig. När jag läser att tant Strul är utförsäkrad, och ”utan meriter”, så undrar jag vad fan jag är? Jag har aldrig varit rädd för att jobba, eller för att behöva gå utan inkomst. Ingen jag vuxit upp med har behövt vara utanför i fråga om försörjning. Vi har haft olika sätt, men vi har alla tagit oss fram. Nu ser jag dem falla, en efter en. Skrothandlaren som gjort en organtransplantation, och inte fick vara sjukskriven nog länge för att fortsätta jobba, är nu en del av systemet, och har inte mycket hopp om att orka tillbaka in. Han har gjort affärer med människor överallt, i alla över 40 år. ”Utan meriter”, säger arbetsförmedlingen. Min vän silversmeden som tillfrisknat ur sin depression och var redo att satsa fullt ut är utförsäkrad, ”utan meriter”. Hon har pluggat på universitet i olika länder, och är i grunden barnskötare. Vi börjar vara ganska många som är värdelösa nu. Jag ser andra som mig, som också har barn, som helt obekymrat skiter i politik. De har ju jobb. Just nu. Att ligga några månader, eller år, ifrån fas 3 skrämmer dem inte. För de tror att det inte händer dem. Att snaran dras åt känner de. Att det blir mindre utrymme att röra sig på. Att folk med mer pengar får mer fördelar. Orättvisor är såklart någons fel. Så vi skyller på dem som har allra minst. Inte på de människor som tar maten ur munnarna på våra vänner och släktingar, och säljer den för att betala en subventionerad städerska. Överallt skyller folk på dem som har allra minst. Efter så lång tid med en blå regering, så tror folk fortfarande att de allra fattigaste gynnas på ett ofördelaktigt sätt? Och att rut-bidraget gynnar oss alla? Det är ju för fan löjligt.