Här är en bild på Roger och Ingemar i fjällen. Kortet togs i vintras. Idag dog Ingemar.

Mina tankar är hos hans familj. En fantastiskt rolig och levande människa var han.




Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.

Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du.

Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra.

Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.

Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.

Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.

Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.

Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt.

Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig?

Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet.

Var lugn allt är i sin ordning.

Henry Scott Holland 1847-1918, prost i St Paul´s Cathedral, London.

Visdom från facebook

Förr fick man öppna trosan för att se röven.
Nu får man öppna röven för att se trosan.

Jävla skitmorgon.

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Under de dagarna har vi hunnit få ett fruktansvärt besked angående en nära vän till familjen som har cancer. Min morbrors hem har brunnit upp, och branden startade i en av kusinernas rum. Och alla mina tomatplantor har frusit bort. Hösten är här, och känns betydligt gråare än vad som verkar rimligt.

Höst innebär en annan garderob. Jag har genom att prova diverse- höst och vinterkläder insett att jag väger betydligt mer än den genomsnittliga jag. Mitt stora problem med viktnedgång och olika matrestriktioner är att jag, som bekant, är besatt av mat! Och ju mer jag tänker på vad jag borde äta och inte, desto hungrigare blir jag. Jag bestämde mig därför för att jag ska äta riktigt gott. Jag har på mitt extrajobb, Hotell Forsen i Vindeln lärt mig att göra en FANTASTISK broccolisallad. Jag trodde inte att jag någonsin med förtjusning skulle slänga mig över rå broccoli, men så är det. För er skeptiker kan jag meddela att jag även gjort olika slags djurförsök, genom att prova salladen på min 2-åriga son, tonårsgossar på jobbet, och en grönsaksfientlig gubbe (alltså min sambo), och den har fått godkänt med olika mått av förtjusning på alla fronter.

Broccolisallad;
2-3 huvuden broccoli, i små munsbitar
1 stånd(!) selleri i tunna skivor
1 purjolök
1-2 deciliter av din favorit-vinägrett (helst ej olivolja, då den stelnar otäckt i kyl)
Ruska runt allt i en stor burk, salta efter smak, och ställ i kyla över natten.

Tadaaaa!

Med en viss försiktighet skall den dock ätas. Gärna en stor portion till mat. Men inte istället för mat, 2 måltider efter varandra. Empiriska undersökningar visar att detta kan vara extremt gasbildande.

Skryt

Det hände en sak i vintras, som jag inte tycker fått nog uppmärksamhet. Teo ställde sig vid det stora blädderblocket med en tuschpenna och jag bad honom rita en häst.

Med tanke på att det var före två års ålder, så tycker jag att det var en bra hästjävel!

Fika!

Jag bor i en del av landet där "fika" är den mest accepterade formen av umgänge. Idag har jag, modern, och barnet utfört denna umgängesritual, vilket gör att jag har en större mängd smörkräm i mitt system än vad som är brukligt. Känner mig lite däst, men ganska nöjd med livet.

Just nu håller vi på och målar om lite hemma. Tidigt nittiotal ska ut, och klara fina färger ska in. I skrivandets stund brun, guld, blå och turkost. Det ser precis lika borgerligt ut som det låter.

Jag har en färgskala till på lut, där olivgrön och starkt rosa ingår, men den får jag nog smyga in när Jonas är borta i typ två dagar eller nåt. Han uppvisar ibland ett närmast osunt förakt för mina starka färger. Rynkar näsan och försöker säga något nekande, men ändå diplomatiskt. Men färger vinner över rynkade näsor!


Teo ligger i skrivandets stund och trynsover i soffan. Sjukt söt! Den gjorde vi bra!

Nu äre länge sen...

Jag börjar här ändå. Jag saknar att skriva. Jag saknar att dela min vardag med fler än min närmaste familj.

Jag bor i ett litet samhälle i Västerbottens inland. Jag bodde i Göteborg innan. Jag är inte van vid småstadsmentaliteten.

Folk här upp har redan sina vänner. De behöver inte oss. Vi är nya och konstiga. Vi är något att prata om. Och jag gillar, inte helt oväntat, inte det.

Min Teo har blivit större. Han är så fantastisk! Häromdagen rensade vi hans öron (episk vaxpropp!) så nu kanske han kan börja prata begripligt också.