Jaa... idag har vi gjort chokladbollar, jag och treåringen. När jag skulle göra pulverkaffet hade han ätit upp hälften av smöret, när jag brände mig kaffet. Innan jag lyckats spola kaffet av handen så hade han tryckt i sig ca 1 dl havregryn också.
Jag tänkte på när vår kalv åt en massa havre när jag var liten, och vi drog den runt gårdsplanen i flera timmar för att den inte skulle få kolik, men insåg att det inte skulle vara genomförbart, och att det förmodligen inte skulle bli nödvändigt.
Så han fick ett glas mjölk istället, som han hällde på smeten... så vi fick börja om alltihop. Under tiden satt hans pappa och tittade på tv (ganska högt). Vi var hemskt stolta över de små korvarna han rullade i alla fall, och doppade i pärlsocker. Det som jag vill komma till är att det är så typiskt mig. Lillkillen är skitsur och trött, och jag tänker "vi bakar, det blir nog harmoniskt och trevligt". Det jag inte kom på förrän efter vi vräkt i oss alltihop var att middagen nu blivit bortglömd... och ingen var hungrig längre.
