Diverse skriverier

Här skriver jag inte mycket just nu. Det beror inte på att jag inte har något att skriva om, utan att jag skriver i diverse tidningar. När något blir publicerat delar jag som vanligt med mig. Men om ni saknar mig kan nu ju läsa Linda öppnar dörren för näthatet tills vidare.

Ström

Strömmen gick ju i kväll. Det var ganska mysigt och så. Sen kom den tillbaka, men eftersom jag är en jävligt taktisk människa så bestämde jag mig för att hämta mer ved ändå, OM strömmen försvann igen. Normalt sett, när jag och Teo går ut, så säger jag "nu måste vi gå försiktigt, för det kan vara halt ute". Men nu var jag ju ensam, och hade inte tid med sådana fjanterier. Så PANG så halkade mina gummisulor på isen på trappsteget, och jag landade med alla mina 76 kilon på trappan. TUR att jag har naturliga stötdämpare på arsle och lår. Underarmen är dock ganska färggrann.

Mera text bara.

En ny skrivelse i Arbetaren! HÄR

Sd... snälla nån.

Kan någon vänlig själ förklara för mig vad som hände med Sverigedemokraterna? Först var det ett uttalat rasistiskt parti, med flygblad som spred åsikter om rasskändning och om ”negrer som bär dödligt AIDS”. Det var nästan bara killar. Jag gick högstadiet och gymnasium i en mindre stad i norra Sverige, och vill minnas att de i mitt samhälle som var anhängare till SD (och andra organisationer som erbjöd kort hår och gratis klistermärken) var killarna som inte blev särskilt bra på vare sig skateboard eller hockey. Vid större festligheter (det vill säga de helgdagar då vi samlades uppe på en hög kulle för att dricka sprit) så tyckte en del att de var obehagliga och störande. Detta löste vi genom att rulla ihop hela bunten i deras medhavda sverigeflagga, ge en hjälpsam knuff, och sedan låta dem rulla neråt för egen maskin. Jag har ju bott i en större stad också, så jag vet ju att dessa rasistgossar kan ställa till förtret på fler sätt än att sätta upp fula klistermärken och vara rent estetiskt irriterande med sin uppenbarelse. Jag har sett dem gå till angrepp a´ la Ekeroth på diverse homosexuella, invandrare och meningsmotståndare. Otaliga fall av misshandel och många mord ligger i deras smutsiga fotspår. Men hur kom de in i ledningen för svenska folket? Och med vårt goda minne? Jag är den första att skriva under på att Jimmy Åkesson är en god retoriker, även om jag på grund av vad som ligger och puttrar under hans välpolerade kerubansikte har svårt att lyssna på honom mer än korta stunder. Jag följer just nu häpet debatten om hur människor förfasas över hur folkvalda politiker visar upp kvaliteter vi annars brukar tillskriva fotbollshuliganer, och sedan med hundögon ljuger oss rakt upp i ansiktet om det. Vad finns att förfasas över? De är rasister! Våld, förakt, och spridandet av mer eller mindre uppenbara lögner är liksom deras grej. Som i den gamla sagan där gubben tar hand om ormen, som sedan biter honom till döds. ”Du visste att jag var en orm när du tog med mig, sluta gnälla gubbe!” Sluta häpnas över att rasister visar förakt för invandrare och kvinnor. De har en ideologi vars själva grundval är att kategoriskt döma ut andra. När de sedan praktiserar den ideologi de blivit framröstade för att praktisera, så funkar det ju inte riktigt att se häpen ut. Aldrig i vår vildaste fantasi kunde vi i vår ungdoms naivitet tro att dessa rullande rackare från barndomen en dag skulle bli förtroendevalda! Som Sveriges tredje största parti! Då hade vi nog fan knuffat hårdare.

Sollefteå!!!!!

Nu har vi haft en underbart vilsam vecka i Sollefteå, med Sissa och Björn. Den här gången på rätt vecka och allt. Nu har jag kört igång på nya schemat, som gör att jag jobbar 75%. Det känns lite skumt. Särskilt att inte umgås med Jonas hela tiden.

Nr 1

Min första krönika i tidningen Arbetaren är klar. Mycket spännande! Här är den!

Vi bygger en borg.

Vi hittade den här på blocket, för en överkomlig peng. Det är ett slags hemmabygge, som jag tänkte att vi skulle smälla upp i Teos rum. Den är 120 * 120 i botten, och ganska illa målad. Nu är den uppe, och Teo är jätteglad. Men så var Jonas tvungen att åka in på kvällen och tanka bilen, och då fick jag en genialisk idé! Jag tog fram en rulle rosa fjärilstapet som jag har köpt någon gång för att, ni vet, det kan vara bra att ha. Sen kröp jag in med en liten pensel och en burk tapetlim samt en barnsax i nedervåningen på slottet, och började tapetsera. Det var en sån där idé som verkade bättre i teorin. 120*120 cm golvyta, 120 i takhöjd, en halvfet reumatiker, en burk med lim, en dvd-spelare med Pingu, en mycket aktiv 3-åring, och ett 50-tal plast-dinosaurier. Jag är övertygad om att landets burhöns hade hånskrattat åt våra levnadsförhållanden.

Nu har vi lite gett upp, kanske jag ska säga. Mest för att Teo ville "lejpa till" och råkade måla mig i håret med tapetklistret. Inget att hänga läpp för. Nu är ju ändå mössors tid, så hur skulle någon märka att jag fick klippa loss en tofs? Nu får jag rusa iväg, för jag ska ju iväg och jobba en vecka i morgon, och jag har ju glömt att packa!

Det vackraste jag vet!!!

Idag har vi varit på loppis och köpt dinosaurier och lite hembakat bröd. Han rusade mot entrén och tjoade om loppis. Ibland blir jag alldeles överväldigad av hur starkt det går att älska någon. Jag vill skydda dig mot allt ont lilla vän! Jag står inte ut med tanken på att något skulle hända dig. Jag delar din glädje och din sorg (kanske inte just den typen av sorg som får dig att lägga dig i affären och skrika rakt ut för att jag säger att vi inte behöva köpa saltgurka, men du förstår vad jag menar). Du är det vackraste jag vet!

Prinsessbröllop!!!

Underbart!!! Birgitta Stenmark är FANTASTISK! Nästa gång jag inte riktigt vet vad jag vill göra med mitt liv, påminn mig då. Jag vill ju givetvis bli som henne! PANG bara!

Linda planerar resa!

Ja... då har Linda slagit till igen. Istället för att spontant kasta mig in i olika resmål, så har jag den här gången planeeeeerat!! Har pratat ihop mig med min familj, och våra goda vänner 35 mil bort har tagit ledigt för att vi ska komma. Jag antar att ni alla är sjukt imponerade nu av min förmåga att göra rätt! Jag lyckades till och med komma ihåg att tömma kylskåpet på mat som kunde bli dålig innan vi åkte. När vi bara hade några mil kvar, så ringde jag för att annonsera vår ankomst. "Men Linda, det är ju om två veckor". Ja... det var bara att vända och åka hem igen. Jag skröt mer om min planeringsförmåga på väg ner, än på väg hem igen. Så kan man säga. Det stora antiklimaxet var när jag kollade igenom mailet vi skrivit mellan varandra, och triumferande skrek "HA, det STÅR faktiskt vecka 45 här!!!", och min stackars sambo suckade igen, och pratade väldigt långsamt och sa "ja, fast nu är det ju vecka 43..." Jaja, på det igen!

Långa dagar...

Snön vräker ner, jag är på jobbet, och har under mina lite mer arbetsfria minuter lyckats färdigställa en slags krönika. Jag är nu jättetrött och ska sova lite. Peas!

Jag och Moa Martinsson!

Jag ska börja skriva i tidningen Arbetaren, om resande. Jag är glad och stolt över mitt uppdrag!

Arga farbrorn

När vi gick till affären fick Jonas ett telefonsamtal av en arg gubbe från Småland som skrek om att Jonas skulle betala hyran. När Jonas försökte förklara att gubben ringt fel, så blev gubben ännu argare, och skrek mer. Sen slängde han på luren. Turen till affären har alltså bjudit på både nytta och nöje.

Självförtryck och dold rasism.

Det finns nu många släktforskare bland resandefolket, en uppsjö med grupper i sociala medier, föreningar på både lokal- och riksnivå, och vi har rätt till modersmålsundervisning i skolan. Vi är en erkänd nationell minoritet, samtidigt som vi på ett personligt plan tiger ihjäl vår existens. Handen på hjärtat: Vet dina grannar om vem du är? Har dina arbetskamrater hört dig rakkla när din mamma ringer dig? Eller är det så att du och din familj automatiskt tystnar när någon sätter sig nära er på bussen? De flesta gana jag träffar vet faktiskt inte ens vad en resande är för något. Felet är lika mycket mitt som någon annans. När det var etnicitets-vecka på dagis så var flaggan med hjulet hemma. Min son hade bara den blågula flaggan, när de andra barnen från andra kulturer sjöng på sina modersmål. Vi giar bara på rommani hemma. Kunskap är makt säger de. När jag hör någon säga att de ser en riktig tattare köra förbi, och mitt ställningstagande enbart yttrar sig genom att jag inte skrattar, så frånsäger jag mig den makten, och odlar det utanförskap som mitt folk känt i generationer. När vi är tillsammans i familjer, med folk vi är trygga med, är tongångarna helt annorlunda. Då skrattar vi högt, pratar om vårt ursprung, berättar historier från förr, och lever ut den kultur vi är födda i, och känner oss trygga i. Jag har alltid varit stolt över den gemenskapen, och de speciella band vi har till varandra, och den otroliga värme och kärlek som man får tillbaka. Att vara stolt över något man inte pratar om ger en kluven känsla. Jag är ju faktiskt stolt över något som de allra flesta säger som något nedsättande. Och de gånger jag tar mod till mig och sticker upp huvudet för att hävda min rätt till min kultur, så kommer det alltid någon annan resande och påminner mig, så att jag tar ett steg tillbaka och åter tystnar.

Typiskt gott

Jaa... idag har vi gjort chokladbollar, jag och treåringen. När jag skulle göra pulverkaffet hade han ätit upp hälften av smöret, när jag brände mig kaffet. Innan jag lyckats spola kaffet av handen så hade han tryckt i sig ca 1 dl havregryn också.

Jag tänkte på när vår kalv åt en massa havre när jag var liten, och vi drog den runt gårdsplanen i flera timmar för att den inte skulle få kolik, men insåg att det inte skulle vara genomförbart, och att det förmodligen inte skulle bli nödvändigt.

Så han fick ett glas mjölk istället, som han hällde på smeten... så vi fick börja om alltihop. Under tiden satt hans pappa och tittade på tv (ganska högt). Vi var hemskt stolta över de små korvarna han rullade i alla fall, och doppade i pärlsocker. Det som jag vill komma till är att det är så typiskt mig. Lillkillen är skitsur och trött, och jag tänker "vi bakar, det blir nog harmoniskt och trevligt". Det jag inte kom på förrän efter vi vräkt i oss alltihop var att middagen nu blivit bortglömd... och ingen var hungrig längre.