Min surfplatta

Jag fick en surfplatta av gubben far. För att ni ska förstå vad det innebär, så kan jag säga att han ALDRIG i onödan ger något till någon. Han är inte den typen. Han tycker att var och en själv ska tjäna ihop till det de ska ha. Vi barn har alltid fått arbeta för det vi ska få. Spara pengar. Jul och födelsedagar har varit ganska spartanska gällande presenter, men rika på kärlek och umgänge. Så har alla dagar varit, när jag tänker på det. Men när jag sa att jag kunde jobba hela helgen, så att han och mamma skulle kunna vara i fjällen ihop, så köpte han mig en surfplatta. En jättefin.

De dödar mina idoler.

Tant strul i fas 3 Oro har aldrig varit min grej. Jag har valt bort flera fasta tjänster, och valt friheten att gå på timmar. Jag har sålt saker på marknader på somrarna, för att slippa vara beroende av lönearbete under vinterhalvåret när jag pluggat. Nu har jag fast anställning, och jag är för första gången orolig. När jag läser att tant Strul är utförsäkrad, och ”utan meriter”, så undrar jag vad fan jag är? Jag har aldrig varit rädd för att jobba, eller för att behöva gå utan inkomst. Ingen jag vuxit upp med har behövt vara utanför i fråga om försörjning. Vi har haft olika sätt, men vi har alla tagit oss fram. Nu ser jag dem falla, en efter en. Skrothandlaren som gjort en organtransplantation, och inte fick vara sjukskriven nog länge för att fortsätta jobba, är nu en del av systemet, och har inte mycket hopp om att orka tillbaka in. Han har gjort affärer med människor överallt, i alla över 40 år. ”Utan meriter”, säger arbetsförmedlingen. Min vän silversmeden som tillfrisknat ur sin depression och var redo att satsa fullt ut är utförsäkrad, ”utan meriter”. Hon har pluggat på universitet i olika länder, och är i grunden barnskötare. Vi börjar vara ganska många som är värdelösa nu. Jag ser andra som mig, som också har barn, som helt obekymrat skiter i politik. De har ju jobb. Just nu. Att ligga några månader, eller år, ifrån fas 3 skrämmer dem inte. För de tror att det inte händer dem. Att snaran dras åt känner de. Att det blir mindre utrymme att röra sig på. Att folk med mer pengar får mer fördelar. Orättvisor är såklart någons fel. Så vi skyller på dem som har allra minst. Inte på de människor som tar maten ur munnarna på våra vänner och släktingar, och säljer den för att betala en subventionerad städerska. Överallt skyller folk på dem som har allra minst. Efter så lång tid med en blå regering, så tror folk fortfarande att de allra fattigaste gynnas på ett ofördelaktigt sätt? Och att rut-bidraget gynnar oss alla? Det är ju för fan löjligt.

Diverse skriverier

Här skriver jag inte mycket just nu. Det beror inte på att jag inte har något att skriva om, utan att jag skriver i diverse tidningar. När något blir publicerat delar jag som vanligt med mig. Men om ni saknar mig kan nu ju läsa Linda öppnar dörren för näthatet tills vidare.

Ström

Strömmen gick ju i kväll. Det var ganska mysigt och så. Sen kom den tillbaka, men eftersom jag är en jävligt taktisk människa så bestämde jag mig för att hämta mer ved ändå, OM strömmen försvann igen. Normalt sett, när jag och Teo går ut, så säger jag "nu måste vi gå försiktigt, för det kan vara halt ute". Men nu var jag ju ensam, och hade inte tid med sådana fjanterier. Så PANG så halkade mina gummisulor på isen på trappsteget, och jag landade med alla mina 76 kilon på trappan. TUR att jag har naturliga stötdämpare på arsle och lår. Underarmen är dock ganska färggrann.

Mera text bara.

En ny skrivelse i Arbetaren! HÄR

Sd... snälla nån.

Kan någon vänlig själ förklara för mig vad som hände med Sverigedemokraterna? Först var det ett uttalat rasistiskt parti, med flygblad som spred åsikter om rasskändning och om ”negrer som bär dödligt AIDS”. Det var nästan bara killar. Jag gick högstadiet och gymnasium i en mindre stad i norra Sverige, och vill minnas att de i mitt samhälle som var anhängare till SD (och andra organisationer som erbjöd kort hår och gratis klistermärken) var killarna som inte blev särskilt bra på vare sig skateboard eller hockey. Vid större festligheter (det vill säga de helgdagar då vi samlades uppe på en hög kulle för att dricka sprit) så tyckte en del att de var obehagliga och störande. Detta löste vi genom att rulla ihop hela bunten i deras medhavda sverigeflagga, ge en hjälpsam knuff, och sedan låta dem rulla neråt för egen maskin. Jag har ju bott i en större stad också, så jag vet ju att dessa rasistgossar kan ställa till förtret på fler sätt än att sätta upp fula klistermärken och vara rent estetiskt irriterande med sin uppenbarelse. Jag har sett dem gå till angrepp a´ la Ekeroth på diverse homosexuella, invandrare och meningsmotståndare. Otaliga fall av misshandel och många mord ligger i deras smutsiga fotspår. Men hur kom de in i ledningen för svenska folket? Och med vårt goda minne? Jag är den första att skriva under på att Jimmy Åkesson är en god retoriker, även om jag på grund av vad som ligger och puttrar under hans välpolerade kerubansikte har svårt att lyssna på honom mer än korta stunder. Jag följer just nu häpet debatten om hur människor förfasas över hur folkvalda politiker visar upp kvaliteter vi annars brukar tillskriva fotbollshuliganer, och sedan med hundögon ljuger oss rakt upp i ansiktet om det. Vad finns att förfasas över? De är rasister! Våld, förakt, och spridandet av mer eller mindre uppenbara lögner är liksom deras grej. Som i den gamla sagan där gubben tar hand om ormen, som sedan biter honom till döds. ”Du visste att jag var en orm när du tog med mig, sluta gnälla gubbe!” Sluta häpnas över att rasister visar förakt för invandrare och kvinnor. De har en ideologi vars själva grundval är att kategoriskt döma ut andra. När de sedan praktiserar den ideologi de blivit framröstade för att praktisera, så funkar det ju inte riktigt att se häpen ut. Aldrig i vår vildaste fantasi kunde vi i vår ungdoms naivitet tro att dessa rullande rackare från barndomen en dag skulle bli förtroendevalda! Som Sveriges tredje största parti! Då hade vi nog fan knuffat hårdare.