Vi bygger en borg.

Vi hittade den här på blocket, för en överkomlig peng. Det är ett slags hemmabygge, som jag tänkte att vi skulle smälla upp i Teos rum. Den är 120 * 120 i botten, och ganska illa målad. Nu är den uppe, och Teo är jätteglad. Men så var Jonas tvungen att åka in på kvällen och tanka bilen, och då fick jag en genialisk idé! Jag tog fram en rulle rosa fjärilstapet som jag har köpt någon gång för att, ni vet, det kan vara bra att ha. Sen kröp jag in med en liten pensel och en burk tapetlim samt en barnsax i nedervåningen på slottet, och började tapetsera. Det var en sån där idé som verkade bättre i teorin. 120*120 cm golvyta, 120 i takhöjd, en halvfet reumatiker, en burk med lim, en dvd-spelare med Pingu, en mycket aktiv 3-åring, och ett 50-tal plast-dinosaurier. Jag är övertygad om att landets burhöns hade hånskrattat åt våra levnadsförhållanden.

Nu har vi lite gett upp, kanske jag ska säga. Mest för att Teo ville "lejpa till" och råkade måla mig i håret med tapetklistret. Inget att hänga läpp för. Nu är ju ändå mössors tid, så hur skulle någon märka att jag fick klippa loss en tofs? Nu får jag rusa iväg, för jag ska ju iväg och jobba en vecka i morgon, och jag har ju glömt att packa!

Det vackraste jag vet!!!

Idag har vi varit på loppis och köpt dinosaurier och lite hembakat bröd. Han rusade mot entrén och tjoade om loppis. Ibland blir jag alldeles överväldigad av hur starkt det går att älska någon. Jag vill skydda dig mot allt ont lilla vän! Jag står inte ut med tanken på att något skulle hända dig. Jag delar din glädje och din sorg (kanske inte just den typen av sorg som får dig att lägga dig i affären och skrika rakt ut för att jag säger att vi inte behöva köpa saltgurka, men du förstår vad jag menar). Du är det vackraste jag vet!

Prinsessbröllop!!!

Underbart!!! Birgitta Stenmark är FANTASTISK! Nästa gång jag inte riktigt vet vad jag vill göra med mitt liv, påminn mig då. Jag vill ju givetvis bli som henne! PANG bara!

Linda planerar resa!

Ja... då har Linda slagit till igen. Istället för att spontant kasta mig in i olika resmål, så har jag den här gången planeeeeerat!! Har pratat ihop mig med min familj, och våra goda vänner 35 mil bort har tagit ledigt för att vi ska komma. Jag antar att ni alla är sjukt imponerade nu av min förmåga att göra rätt! Jag lyckades till och med komma ihåg att tömma kylskåpet på mat som kunde bli dålig innan vi åkte. När vi bara hade några mil kvar, så ringde jag för att annonsera vår ankomst. "Men Linda, det är ju om två veckor". Ja... det var bara att vända och åka hem igen. Jag skröt mer om min planeringsförmåga på väg ner, än på väg hem igen. Så kan man säga. Det stora antiklimaxet var när jag kollade igenom mailet vi skrivit mellan varandra, och triumferande skrek "HA, det STÅR faktiskt vecka 45 här!!!", och min stackars sambo suckade igen, och pratade väldigt långsamt och sa "ja, fast nu är det ju vecka 43..." Jaja, på det igen!

Långa dagar...

Snön vräker ner, jag är på jobbet, och har under mina lite mer arbetsfria minuter lyckats färdigställa en slags krönika. Jag är nu jättetrött och ska sova lite. Peas!

Jag och Moa Martinsson!

Jag ska börja skriva i tidningen Arbetaren, om resande. Jag är glad och stolt över mitt uppdrag!

Arga farbrorn

När vi gick till affären fick Jonas ett telefonsamtal av en arg gubbe från Småland som skrek om att Jonas skulle betala hyran. När Jonas försökte förklara att gubben ringt fel, så blev gubben ännu argare, och skrek mer. Sen slängde han på luren. Turen till affären har alltså bjudit på både nytta och nöje.

Självförtryck och dold rasism.

Det finns nu många släktforskare bland resandefolket, en uppsjö med grupper i sociala medier, föreningar på både lokal- och riksnivå, och vi har rätt till modersmålsundervisning i skolan. Vi är en erkänd nationell minoritet, samtidigt som vi på ett personligt plan tiger ihjäl vår existens. Handen på hjärtat: Vet dina grannar om vem du är? Har dina arbetskamrater hört dig rakkla när din mamma ringer dig? Eller är det så att du och din familj automatiskt tystnar när någon sätter sig nära er på bussen? De flesta gana jag träffar vet faktiskt inte ens vad en resande är för något. Felet är lika mycket mitt som någon annans. När det var etnicitets-vecka på dagis så var flaggan med hjulet hemma. Min son hade bara den blågula flaggan, när de andra barnen från andra kulturer sjöng på sina modersmål. Vi giar bara på rommani hemma. Kunskap är makt säger de. När jag hör någon säga att de ser en riktig tattare köra förbi, och mitt ställningstagande enbart yttrar sig genom att jag inte skrattar, så frånsäger jag mig den makten, och odlar det utanförskap som mitt folk känt i generationer. När vi är tillsammans i familjer, med folk vi är trygga med, är tongångarna helt annorlunda. Då skrattar vi högt, pratar om vårt ursprung, berättar historier från förr, och lever ut den kultur vi är födda i, och känner oss trygga i. Jag har alltid varit stolt över den gemenskapen, och de speciella band vi har till varandra, och den otroliga värme och kärlek som man får tillbaka. Att vara stolt över något man inte pratar om ger en kluven känsla. Jag är ju faktiskt stolt över något som de allra flesta säger som något nedsättande. Och de gånger jag tar mod till mig och sticker upp huvudet för att hävda min rätt till min kultur, så kommer det alltid någon annan resande och påminner mig, så att jag tar ett steg tillbaka och åter tystnar.