Självförtryck och dold rasism.

Det finns nu många släktforskare bland resandefolket, en uppsjö med grupper i sociala medier, föreningar på både lokal- och riksnivå, och vi har rätt till modersmålsundervisning i skolan. Vi är en erkänd nationell minoritet, samtidigt som vi på ett personligt plan tiger ihjäl vår existens. Handen på hjärtat: Vet dina grannar om vem du är? Har dina arbetskamrater hört dig rakkla när din mamma ringer dig? Eller är det så att du och din familj automatiskt tystnar när någon sätter sig nära er på bussen? De flesta gana jag träffar vet faktiskt inte ens vad en resande är för något. Felet är lika mycket mitt som någon annans. När det var etnicitets-vecka på dagis så var flaggan med hjulet hemma. Min son hade bara den blågula flaggan, när de andra barnen från andra kulturer sjöng på sina modersmål. Vi giar bara på rommani hemma. Kunskap är makt säger de. När jag hör någon säga att de ser en riktig tattare köra förbi, och mitt ställningstagande enbart yttrar sig genom att jag inte skrattar, så frånsäger jag mig den makten, och odlar det utanförskap som mitt folk känt i generationer. När vi är tillsammans i familjer, med folk vi är trygga med, är tongångarna helt annorlunda. Då skrattar vi högt, pratar om vårt ursprung, berättar historier från förr, och lever ut den kultur vi är födda i, och känner oss trygga i. Jag har alltid varit stolt över den gemenskapen, och de speciella band vi har till varandra, och den otroliga värme och kärlek som man får tillbaka. Att vara stolt över något man inte pratar om ger en kluven känsla. Jag är ju faktiskt stolt över något som de allra flesta säger som något nedsättande. Och de gånger jag tar mod till mig och sticker upp huvudet för att hävda min rätt till min kultur, så kommer det alltid någon annan resande och påminner mig, så att jag tar ett steg tillbaka och åter tystnar.