Då var det dags att börja blogga lite. Som en slags självupptagenhet där jag tror att andra vill läsa om mitt vardagliga liv. Lite som med mobiltelefonen, ni vet. Helt plötsligt så hade vi ett behov av att ALLTID kunna bli nådda. Vi blir med andra ord viktigare och viktigare för varje dag som går. Well, det här är mitt livsviktiga liv. Läs och gråt.
En livsviktig sak i alla fall. Igår åt jag rårakor med gräddfil, rom och rödlök. Som en slags munknullarfestival var det. Jag rekommenderar er varmt att äta det, varje dag. Idag blev det hemgjort mos och lite plock. Teo åt kött, vilket jag egentligen inte gillar, men jag hittade så söta baby-frikadeller på ICA, så jag var tvungen. Hans pappa åt älgköttbullar med gräddsås till sitt mos.
Egentligen borde förresten livsviktigt stavas lifsviktigt, mest för att det ser lifsviktigare ut då. Ungefär som att det låter roligare att vara lespisk än lesbisk. Ni fattar grejen...
Jag undrar om folk kommer att läsa vad jag skriver. Jag hoppas att min mamma läser i alla fall. Hon måste liksom gilla mig. Vissa dagar kommer jag nog att hoppas att hon inte läser... men det här var väl rätt så rumsrent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar